Min skolioshistoria

Anledningen till den här bloggens uppkomst (eller snarare ombyggnad) har legat och grott under en längre tid nu, jag väljer nu att öppet prata och fokusera på min skolios av främst en orsak; jag vill ta steget ut och finnas till på det sätt som jag önskar att någon fanns för mig. Det finns vissa tillfällen som jag känt mig otrolig ensam i min diagnos, stunder då jag antagligen gett vad som helst för att läsa eller prata med människor i liknande situationer. Idag känns det som om jag har äntligen blivit någorlunda mättad på den torftiga informationen och människokontakten som finns. Idag känner jag mig stark i mig själv och hoppas att jag kan hjälpa, inspirera och informera andra människor som är i liknande situationer eller som bara är nyfikna. Jag kommer dock i den här texten inte dra några vidare termer eller förklara själva skoliosens uppbyggnad, om ni är nyfikna på detta kommer det en länklista på slutet. Här är min livshistoria i korthet:

Jag föddes med skolios, så därför vet jag inget liv utan den. När jag var ung syntes det inte dock riktigt utanpå, utan det blev först när jag kom i mellanstadiet och när kroppen började växa mer som ryggen gjorde sig påmind. Den riktigt stora milstolpen som finns här är operationen.

Året när jag skulle fylla 11 fick jag en kallelse till steloperation på norrlands universitet i Umeå. Egentligen skulle jag säkert ha opererats något år tidigare, men av olika orsaker hade det blivit uppskjutet gång på gång. Första gången/erna vi fick kallelsen inföll operationen alltid på konstiga tider, runt jul, skolavslutningar och andra händelser som kan vara viktiga i en 9-10 årings liv. Jag bad min mor om hon kunde ringa och byta tid, jag ville ju vara med på det roliga, inte ligga inne på sjukhus. Nu i efterhand när jag tänker tillbaka på det minns jag den egentliga bakomliggande orsaken alltför väl. Jag var rädd. Så otroligt rädd. Allt jag visste var det som det läkaren försökt förklara för mig, men jag var bara drygt 10 år gammal och hans språk alldeles för akademiskt. Min andra ”informationskälla” var egentligen inte en källa, utan en kompis mamma som jobbat som sjuksköterska en gång i tiden. Hon berättade för mig – som bara var något år äldre än hennes dotter – vad som troligtvis skulle hända mig på sjukhuset, och det var inga fina historier (inget av de hon berättade inträffade dock). Hon kanske trodde att hon gjorde mig en tjänst, men det hon berättade för mig skrämde mig bara. Idag är jag så irriterad över att ingen riktigt yrkesperson pratade med mig, förklarade för mig med enkla ord vad som skulle hända och hade kunnat svara på mina oroliga frågor. Istället blev det så att jag gömde min rädsla och drog mig undan.

Operationen blev dock till slut av, i februari (tror jag det var) 1998 blev jag inlagd och opererad. Drygt en vecka efteråt var jag hemma igen, instängd i en korsett och med 2 långa ärr längs med ryggen.

Sen kom tonåren som minst sagt inte var en rolig period. Innan hade man bara sett sig som en i skolklassen, nu började man utvecklas och skapa sig en identitet - Och jag gillade inte det jag såg. Självkänslan var i botten och jag tyckte jag var världens fulaste flicka. Sanningen var så klart att jag inte alls var ful, utan att min självkänsla hade långsamt strypts av min krokiga ryggrad. Allt jag kunde se var att jag var ett missfoster. Ärligt talat minns jag inte mycket av min tonår och högstadietid – det känns som om jag har förträngt det värsta.

Under gymnasiet blev det dock ljusare. Min kropp slutade växa – och ryggen därmed (jag är fortfarande idag bara 148 cm lång). Min självkänsla började sakta men säkert byggas upp igen, jag kom in på estet – inriktning bild och form och trivdes som fisken i vattnet. Under dessa 3 år utvecklades jag otroligt mycket mentalt och kreativt. Jag använder fortfarande min kreativitet som terapi – när jag skapar saker mår jag bra, så är det bara. Alla sår hade dock inte läkt under den här tiden, trots att jag hade ett socialt liv med kanske inte så fasligt många, men med otroligt bra vänner så var jag den eviga singeln. Jag vågade inte släppa någon nära in på mig – min bild av mig själv var fortfarande inte hel.

Idag känner jag mig starkare och stabilare än någonsin. Jag har hunnit bearbeta och accepterat många saker som gäller med min skolios. Jag är väldigt ”osingel” sedan 1 ½ år tillbaka med en karl som älskar mig för den jag är, oavsett hur min rygg ser ut. Efter några träffar med en sjukgymnast så har jag äntligen börjat träna för att kunna stärka ryggen så gott jag bara kan. En träning som aldrig blev prat om hos läkaren, utan det är något som jag varit tvungen att driva igenom alldeles själv, utan hjälp från sjukhuset. Min biologiska klocka har börjat ticka lite svagt och jag oroar mig för om min kropp verkligen kan orka med en graviditet – en av många frågor som jag skulle vilja ta upp med min läkare (som är oerhört svår att få tag i). Något som jag dock har underlättat för mig, är att jag i varje ny klass (både på högstadie, gymnasie och universitetsnivå) har tidigt i början förklarat att jag har skolios och vad det är – kroppslig ”missbildning” känns ofta som tabu att prata om och folk har därför inte vågat riktigt fråga vad det är jag har (ibland har det hänt att människor försiktigt först frågat min syster/mina vänner vad som är ”fel” på mig och om dom kan prata med mig om det) Skolios är absolut ingenting att skämmas över.

Så, det här är min korta livshistoria (som inte alls blev särskilt kort). Det finns många luckor, men jag tror jag fick med det viktigaste. Anledningen till att jag fortsätter ha min blogg och ingen ”fast” informationshemsida är att jag tycker att det sistnämnda blir så tråkigt i längden. Kommentera i bloggen om det är något ni undrar över.

Kort länklista

Skolios - sjukvårdsrådgivningen

Skolios - Wikipedia

Forum